Malkie, Malkie, Malkie. Jag läste The Tipping Point för något år sedan och det är något oemotståndligt lättsmält över Gladwells prosa. Han förklarar ju saker så enkelt, så ... övertydligt.
Nu har jag tagit mig igenom Outliers, och jag är inte lika tolerant den här gången. Jag börjar kunna hans stil nu.
I Outliers argumenterar Gladwell för att anledningarna till att vissa människor blir framgångsrika är grovt missberäknade när vi enbart tittar på faktorer som hör den egna personen till. Han vill lägga en betydligt större del av ansvaret på andra faktorer: familjebakgrund, samhällskultur, lagar, till och med något så enkelt som indelningen av barn i olika årskurser.
Det är enkelt och tilltalande. Som Malkie själv skriver:
My wish with Outliers is that it makes us understand how much of a group project
success is. When outliers become outliers it is not just because of their own
efforts. It's because of the contributions of lots of different people and lots
of different circumstances— and that means that we, as a society, have more
control about who succeeds—and how many of us succeed—than we think. That's an amazingly hopeful and uplifting idea.
Och det är mitt största aber med den typ av litteratur som Gladwells böcker får representera. Det blir för mycket. För mycket "hamra in budskapet med silkesvantar". Kapa boken med minst 100 sidor och koncentrera budskapet. Det blir mindre underhållande, I'll give you that, men i min värld så vill jag ha tydlighet och konkretion. Maximera upplevelsen och minimera tiden. Iaf när det gäller den här sortens litteratur.
Eller så är jag bara lat.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar